Daredevil

Jag tycker att jag vågar ganska mycket. Jag har ändå åkt hit - själv. En av världens största städer och här är jag från lilla Kumlinge som stoltserar med, vad är det, 360 personer? Jag har åkt igenom hela London för att hitta en pytteliten jazzbar för att träffa en kompis till en kompis som jag inte hade träffat förut. Jag har inga problem med att åka någon timme igenom hela London för att hitta att nytt Lindy Hop ställe, trots att jag inte känner en enda människa där, och trots att det är sent på kvällen, det är så man (jag i alla fall) lär känna människor. Nej, att göra saker själv är väl egentligen inte något problem, ibland är det till och med bättre att göra saker själv (som att åka till ett nytt Lindy hop ställe, eller utforska områdena runt Roehampton). Men när det är saker jag inte är så bekant med, så föredrar jag gärna att ha sällskap. Och jag tycker ju om att pröva på nya saker, men ibland vill jag ha lite sällskap... Jag saknar mina kompisar som hänger med på allt och som ställer upp och kommer om de säger att de ska komma. De jag har träffat här verkar inte vara så intresserad av att prova nya saker, och om de är det så verkar de inte vilja göra det med mig. Jag är van att kunna lägga upp saker i grupper på Facebook och åtminstone få med mig en person, men jag tror inte att de förstår sig på det solidariska i att lägga upp något på Facebook - jag gör det för allas skull, inte bara för min egen.

De har en Ladies' Night grej här till förmån för bröstcancer, och visst 8£ för en manikyr är väl kanske inte riktigt min grej, men jag tänkte att det kunde ju vara kul att gå några stycken och ta en drink eller något, så jag la upp det i en grupp på facebook och två stycken sa att det lät kul. Och dumt nog så tänkte jag att det kanske betydde att de ville komma med. Men nä, jag hörde inget mer av dem sen, men tänkte att jag får väl gå själv då. Två gånger gick jag förbi dörren innan jag hade slut på ursäkter och gick hem. Det var för mycket rosa, peppig musik och jag kände bara att jag inte passade in. Jag kanske hade haft kul om jag hade gått, vem vet, men ibland funkar det bara inte. Så nu sitter jag här och tycker synd om mig själv och lyssnar på Road To Nowhere, för min mamma säger att man får tycka synd om sig själv ibland. Om man ska lägga ut det på nätet är en annan sak, men det känns lite terapeutiskt att få skriva av sig sina besvikelser. Och visa att det faktiskt inte bara är roliga saker som händer här, men det är bara de trevliga sakerna jag lägger upp på bloggen vanligtvis.

Jag vågar göra mycket saker, men det är de gångerna man inte vågar som känns och liksom överskuggar allt annat. Så om någon känner igen sig, läs det här inlägget så är vi två i alla fall.

Här är min nya kompis som jag träffade idag.

P.S Tur att Lindy Hop finns, synd bara att inte alla dansar - världen hade nog varit lite bättre då, för då hade alla passat in