True Story

Så det här är vad som hände:

Jag och Irene, Patritcia och en kompis till henne skulle gå på Dave Gorman's komedi show (det finns en fantastisk sida som heter free tv-recordings där man får gratisbiljetter till TV-inspelningar. Najs). Efter att ha promenerat i regnet och sett den blå dörren till Notting Hill filmen så hittade vi stället där showen skulle vara -The Tabernacle. Vi snackade lite med dörrvakten innan kvinnan som hade hand om saker och ting kom och gav oss vouchers för två gratis drinkar var. Det var ju inte så illa. Men sen när vi äntligen blev slussade till salongen så blev vi slussade lite för långt: dvs, vi fick sitta på träbänkar på sidan om scenen så vi såg allt i profil... Lite tråkigt tyckte vi - kalla och hårda var bänkarna också - men vi fick tydligen de bästa platserna i huset. Vi satt bredvid the crew och hade en bra översikt över publiken.

Men så kommer the warm up guy upp på scenen - och han ser förskräckligt bekant ut. Han snackar på som de brukar göra - där är där för att värma upp publiken. Så ser han sig omkring och frågar "Madam - where are you from?" och kollar på mig. Jag som just hade suttit och tänkt att fördelen med de här platserna är i alla fall att man inte blir utpekad... Så jag sa "Sweden" så coolt som jag kunde. Det tyckte han tydligen var fascinerande för han fortsatte prata med mig och frågade vad jag pluggade, var etc. Och sedan när han klagade på att det var kallt så pekade han på mig och sa att det var vi nog svenskar vana med - med en fejk svenskdialekt som han bad om ursäkt för. Sen var showen, men nästa paus så bytte vi alla platser - jag såg att han stod där vi satt förut (varför gick vi inte dit?) men sen när han skulle värma upp publiken för nästa runda så frågade han efter den svenska tjejen så jag vinkade på i mitt hörn. Han undrade om jag hade det trevligt - det kanske inte var tillräckligt många mord, inte något för Wallander va? Han var väldigt charmig.

När allt var slut så kom jag på vem det var. Han hette Tom, var från södra Wales och de hade skämtat om John Barrowman - det kunde bara vara en person:

PC Andy

Jag och Irene stannade efteråt för att få en autograf, men det verkade som att han redan hade gått... Nåja, jag fick i alla fall prata lite - på distans - med en person som spelade en av mina favoritkaraktärer i Torchwood. Only in London people.


Showen var för övrigt väldigt bra - värt att kolla upp. Den var intelligent och drev mer med hela samhället än individuella personer. Min favorit del var nog Found Poetry där han läste upp knasiga internetkommentarer om olika saker i media, som t ex det faktum att Prins William inte har sin vigselring på sig.

Summer Ball

Jag är ingen fantastisk fotograf, vilket ger mig en ursäkt till varför jag inte har så många bilder från Summer Ball... Jag får berätta istället.

Summer Ball är Roehampton University's avslutnings festival. Den pågår från kl 13 på dagen till kl 5 nästa morgon, med en paus mellan 5 och 8. På dagen är det som en festival: området var avspärrat, tält uppslagna och scenen rest. De hade till och med radiobilar och tekoppar, gratis som tur var eftersom biljetten kostade 50£... Man fick köpa drinkarmband innan, vilket gjorde det lite bekvämare att ta sig runt de olika mat och dryckestälten - men det självklara alternativet var såklart Pimms: det är som en jordgubbsdrink med färsk frukt i. Storbritanniens Sangria. Typ. I alla fall, vädret var väldigt trevligt, jag hade väl inte klagat om det hade varit lika varmt som det var idag, men det var sol i alla fall.

Det var program på scenen hela tiden, men de flesta satt i solen och umgicks och hade scenen i bakgrunden. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på vissa av uppträdandena. En komiker som gick från tescos till rymden till toaletthumor till Starbucks till elefanter... Nä, ingen höjdare. Sen var det lite olika band också som var helt okej, men inga som jag kände till. Tiden gick förvånansvärt snabbt, jag var där med Rachel, Sonja och Erika så vi hängde tills klockan blev fem och vi (utom Sonja, för hon bodde på området -lyx!) drog till Erikas rum för att förbereda oss inför kvällen - som hade finkädnadskrav- samt vila upp oss och dricka lite vatten och kolla på film.

Men allt det kändes bara som en förberedelse, en väntan inför kvällens festligheter. Vi var där rätt tidigt men vi fick en fin solnedgång och jag var rätt glad åt att bara kunna hänga med mina kompisar så länge som möjligt. Vi gick till the union för att köpa något att äta när vi 1. hittade ett "chill out rum" fullt utrustat med vatten, plåster, godis och sackosäckar. Najs.

2. Vi blev upplockade av de professionella fotograferna - tydligen så hade de inte haft så många som ville komma och ta foton så de frågade oss - Erika och Rachel blev överlyckliga när jag sa att jag aldrig hade varit på Prom och inte hade några Promphotos - så vi blev fotade och jag tror att bilderna hamnar på Roehamptons hemsida senare. Men våra egna bilder blev mycket bättre (se min profilbild på facebook)

Dock så blev det snabbt kallt, och att spendera en majkväll i London i klackar och klänning var lite för hardcore för mig. De flesta var antagligen så pass onyktra (det var vår teori i alla fall) att de inte kände av kylan. Det gjorde vi. Så vi tryckte oss in i folkmassan framför scenen för att hålla oss varma. Funkade rätt bra faktiskt. Sen var det fyrverkerier också, väldigt maffiga (de spelade väldigt pampig musik från Sagan om Ringen)  - några flygplan flög förbi medan vi smällde av dem, jag undrar vad de tänkte och om de såg dem. Det måste ha sett rätt häftigt ut.

Kvällen fortsatte med lite olika band fram tills kl 00.00

Ömma fötter...

Tills vi stelfrusna gick för att äta chips och tina upp lite i Sonjas lägenhet. Sen var det klubb! Lite kul att se alla uppklädda människor på ett festivalområde, det var verkligen allt från korta cocktailklänningar till långa balklänningar. Men det var SÅ mycket folk överallt - kanske var det för att jag hade varit isolerad på Irland ett tag, men ibland kändes det bara som att det var för mycket onyktra människor. Vi köade och köade, dansade lite på Bop, men sen blev vi så trötta. Klockan två satt jag Rachel och Erika på en bänk (Sonja gick och la sig) med våra telefoner, och jag insåg då (+ vissa besvikelser under kvällen) att jag nog inte orkade stanna kvar - varför hade vi velat stanna så länge från början? Allt kändes rätt hopplöst. Men det fanns fortfarande ett tält som vi inte hade besökt -Silent Social. Det är ett disco där alla har hörlurar och två kanaler med olika musik att välja på. Kön ringlade sig runt tältet och det var 5-7° men vi "huddled together" (= tryckte ihop oss i en varm hög) och vi var ju vana från BAFTA att köa i kyla så vi härdade ut medan kön sakta rörde sig framåt. Till slut kom vi fram och det var ett jäkligt bra beslut. Vi hade så roligt! Trots trötthet och ömma fötter. Musiken var bra, allt från Seven Nation Army till We Are Young och Living On A Prayer - och alla sjöng med så högt de orkade, trots att man bara hade musik i sina hörlurar. Ibland dök det upp en låt på deb andra kanalen medan man lyssnade på den första, och då kunde man se på alla andras ansiktsuttryck att nu jäklar var det en klassiker nånstans. Det kunde ha låtit riktigt illa, men vi var så många så det var mer som en kör.

Vi stannade i det tältet tills det stängde vid halv 5, sista låten var Green Day – Good Riddance [Time Of Your Life] och vi började nästan alla gråta; Erika och Rachel skulle inte ses något mer - de skulle båda resa de sista veckorna här - ingen mer Bop tillsammans, inga fler resor och inga fler knasiga äventyr med vår lilla trio. Vi kommer alla tre bo så långt ifrån varann som man kan: Kalifornien, Boston och Sverige/Finland. Allting känns som en konstig men rätt awesome dröm, och slutet på den blev helt plötsligt så verkligt...

När vi kom ut ur tältet så var solen på väg upp - det hade inte märkts allt och bidrog till overklighetskänslan. Vi sprang och hämtade våra jackor från garderoben och sen vidare till Surviver's Photo: alla som hade härdat ut hela natten samlades utanför universitet och så tog de ett foto på oss från taket. Bild lär dyka upp så småningom...

Random things

Idag var jag och såg the Great Gatsby -fantastisk musik och vacker film. Men hade två jobbiga 14 åringar som fnittrade sig igenom filmen. Suck.

Hittade ett hav av grodyngel i Richmond Park

Så här kort är mitt hår - är det en bättre bild?

Angels

Jag har förresten omdesignat min gamla blogg : http://evelot.blogspot.co.uk

Jag fastande verkligen för änglarna vid the Story Museum i Oxford, de är så färgstarka

Reminiscing and discovering

Lite introspective sådär. Det är så det här inlägget blir, nu när det är så kort tid kvar i London så blir det här utvärdering del I. För det har inte hänt så mycket idag, mest bara lite trevliga tillfälligheter: som att jag randomly träffade på Ali, Laura och Patriticia när jag var på väg hem från Putney efter att ha givit upp mina bioplaner och vi alla gick och drack kaffe. Och att jag och Ali sen satt och spelade Dragon Age II repektive vad-han-nu-spelade resten av dagen.

Men till det faktiska inlägget:

Jag har alltid sett mig själv som en väldigt introvert och blyg person, och jag har jobbat rätt hårt på att våga göra saker och bli mer utåtriktad. Ett tag så tänkte jag att det plötsligt hade hänt något, att jag plötsligt hade blivit modig en vacker dag. Men sen tänkte jag tillbaka på mitt liv och insåg att så kanske det inte var alls - jag har ju gjort rätt mycket saker i alla fall, men jag har hindrat mig själv genom att se mig själv som blyg och introvert. Men jag har ju gjort en massa saker.

Jag insåg det här en dag när jag pratade med Erika och vi diskuterade våra respektive Irlandsresor. Hon hade rest med en gemensam kompis och de hade varit på ett youth-hostel med en massa andra ungdomar men inte vågat prata med någon. Hon sa att de hade diskuterat och sagt att de önskade att jag hade varit där - för jag hade nog vågat prata med folk. Jag har nog sällan känt mig så smickrad som då - för att prata med okända människor har alltid varit något som har varit väldigt läskigt för mig, jag avskydde att prata i telefon och skickade gärna andra människor till baren för att beställa saker. Men nu är jag den som går först, som gör upp planer, letar upp vägen när vi är vilse och småpratar med folk i köerna. Jag åkte själv till en pytteliten by på Irlands västkust för att bo hos ett par som jag inte visste någonting om. Jag har nog vuxit rätt mycket på den här resan - hittat min hittills dolda resurser. Nu tycker jag att det är roligt och spännande att prata med folk. Men det var nog inte här det började, det började nog egentligen långt innan, men det var först nu jag insåg det och jag är rätt stolt över mig själv.

En annan gång var när vi åkte hem från Victoria och åkte förbi i en bilhall. Jag sa "Åh, jag brukade jobba på ett sånt ställe" och min kompis sa "Finns det något du inte har gjort?" (på ett beundrande sätt, inte sarkastiskt). Jag bestämde mig för länge sen att livet skulle bli så mycket rikare, roligare och intressantare om jag vågade ta mig iväg på saker, vågade säga ja till förslag som jag annars kanske inte skulle ha vågat, intresserade mig för saker som jag annars kanske inte skulle ha varit intresserad av (för om någon tycker att det är intressant så måste det ju finnas något värt att ta reda på om det - all kunskap är bra kunskap)  - allt i andan "det är äventyrligt". Och jag har gjort rätt mycket saker. Det är så lätt att man glömmer bort allt bra man har gjort och bara tänker på nuet och framtiden - därför är det bra med bloggar och mammor som kan påminna en ibland. Men det är också lite läskigt: nu har jag uppfyllt en av mina största drömmar - vad ska jag göra härnäst? Tur att man har så många goda vänner som väntar på en därhemma och skriver och tjatar på att jag ska komma hem snart.

Det kanske inte är så stora saker: jag har inte bott i en hydda i Afrika, eller seglat över Atlanten eller rest till Mars - men för mig så är det här sjumilakliv och det känns väldigt bra att kunna hjälpa folk som var i min situation och inte insåg hur mycket man kan göra om man bara vågar.
Fasen, jag har blivit en sån person som mitt yngre jag skulle ha beundrat  - och det känns rätt bra hörni.

Brighton and Americans

Igår åkte jag, Sonja och Erika till Brighton - en kuststad som påminner skrämmande mycket om hur jag föreställde mig Abarat:


På vägen in till stan såg vi inte en utan 2 cirkusar

Cirkus - med en prideflagga! Dock så var den tyvärr upp och ner...

Och dessa charmiga ben som stack upp från en bio:

Charming - det fanns ett par röda ben på en annan bio också, men de hade bara en sko på sig....

Ett sagoslott:


Och såklart piren som Brighton är så känt för:







Men den här dagen blev märkligt nog mer amerikansk än brittisk. jag har hört Brighton kallas UKs San Francisco, och enligt Sonja (som är från SF) så kände hon sig väldigt mycket som hemma. Vi gick in i en affär som hette Intergalactic Candy (eller något liknande) som lika bra kunde ha hetat American Candy - så jag fick provsmaka Pop Rocks (som är sånt där godis som poppar och sprakar i munnen -sprakglass som vi kallade det när jag var liten) och cream soda (jättesöt läsk).

Sweet Corn soda? 

Brighton har jättefina marknadsstråk, så vi gick längs en gata när vi snubblade över FroYo (frozen yoghurt) - finns det i Sverige? Det är F.A.N.T.A.S.T.I.S.K.T. Man får välja olika smaker (som man häller upp åt sig själv ur glassmaskiner) sen väljer man sås och topping och så väger man den. Lite som plockgodis fast frusen yoghurt. Mina favoriter var Red Velvet och Peanutbutter. Lite oväntat enligt mig själv.

Ett charmtroll i Brighton! Eller två...?

Vi gick också och kikade på museet och Brightons färgglada (bokstavligen - det är en Pride stad) historia, innan vi gick för att äta middag. På en pub tänkte vi, men vi hittade en diner vid stranden och kunde inte stå emot frestelsen! De hade jättefina toalettdörrar med Wonder Woman och Captain America på dörrarna och underbar Oreo Milkshakes.





Resultatet blev en dag när vi åt väldigt mycket... Men det var trevligt, jag ser fram emot att åka till USA någon dag, verkar vara ett märkligt land. Dock märktes det att även om tjejerna som jag åkte med är två av mina rätt bra kompisar här så är det tydligen svårt att mixa två amerikaner som inte känner varann så bra - de är inte alls särskilt självupptagna när de är med mig, men det märktes tydligare när de var med varann, vilket var lite tråkigt: jag vill ju att alla ska komma överens...

Biking

Igår gick jag och Irene och hyrde cyklar på uni. Det är helt gratis, men cyklarna är sk*t tyvärr -punka på typ hälften etc. Men vi sållade ut två stycken och drog iväg till Chelsea Bridge. Det är jätteläskigt att cykla i London trafik, men till slut så lyckades vi ta oss ner till Themsen utan att bli påkörda. Där var det vi som var de farliga. Det var hemskt trevligt i alla fall, men jag är som en gammal tant så jag har sträckt mig i höften, lagom tills jag ska iväg till Brighton idag...

Köpte en fin blå Uni tröja också! Kommer vara snyggast på SU.

Och pratade med Jacob. Nu vill jag åka hem snart - det känns som att jag missar så mcyekt hemma. Men det är ändå ingen idé att åka än - alla andra har plugg kvar medan jag kommer vara helt ledig och pankt. Här är jag i alla fall "utomlands" och kan passa på att hänga med mina kompisar här innan jag åker - men snart åker de också och vad blir kvar då?

City of Dreaming Spires

Åh Oxford. Jag har saknat den staden. Jag åkte på en impulsresa dit idag, de har bussar som går var 20 minut så jag åkte in till Victoria och hoppade på första bästa buss och kände mig äventyrlig. Det var så härligt i Oxford, varmt och till och med lite sol - och precis som det var för 5 år sen! Förutom mitt trevliga sällskap som jag hade då och som jag saknade nu - men jag gick till några av våra gamla ställen (moo moo's, Christ Church meadows etc.)

Jag gjorde det som jag inte hann med sist, och som vi inte gjorde när jag var där för fem år sen, dvs Ashmolean Museum som är Englands äldsta (och hade en pre-raphaelit avdelning!) och till Museum of Modern art, som tydligen ska vara Philip Pullmans favorit hak för skrivkramp. Men fasen vilket märkligt museum och tråkigt cafe. Jag håller mig nog till Eagle and Child (C.S Lewis och Tolkiens pub).

Men jag gjorde ett annat fynd: tydligen ska de (med hjälp av Pullman och många andra författare) öppna ett Story Museum! Och det verkar bli bra; se bara:

Visst är de fina! De hade en liten berättelse om änglar vid sidan om också

Jag vill jobba här. Seriöst - jag kan inte tänka mig ett bättre jobb

Tyvärr så hade jag lite för stark äventyrslytnad, så jag kollade inte när utställningen som jag TÄNKTE gå till öppnade.. Det har en som heter Magical Books med Pullman, Tolkien och Lewis i Bodleian Library - men den öppnade 27 Maj... Men jag såg en massa studenter i fina kläder -det var graduation ceremonies all over

Pictures of Ireland

Lite av mina favoritbilder först:

OBS tornet i fjärran 

Man fick leva lite efter tidvattnet... Luc hade byggt alla båtarna själv

Stencirkel! Inte riktigt Stonehenge kanske, men ändå

Med lite iriska här och var

Mitt båthusrum - med mina värdelösa stövlar: sulan lossnade från resten av stöveln efter halva veckan....

Pub + båthus + verkstad...

Den här ljuvliga hunden tillhörde en granne - som en stor mjuk Nalle

Min dörr hade ett lite oväntat motiv... Mina tre valkyrior som alltid välkomnade mig hem

Puben - Guinness + en bra bok

Varmskoning av Peter (hästen). Det måste vara rätt kul att vara hovslagare där - man är den som träffar alla och får höra allt skvaller...

vad är Irland utan en regnbåge eller två?

Tornet! Jag tror att det kallades "folly's tower", det byggdes under svälten för att underhålla folkmassorna

Åsnor

Som sagt, en eller två regnbågar...

Min rumskamrat. Tydligen var den en fågel som Luc skadsköt och sen stoppade upp för typ 20 år sen. jag döpte honom till Patrick.

Fantastiska vyer...

Katterna - knasiga men rätt mysiga

Sjöhästen Tom

På vägen hem så spärrades vägen av en ko. Så långt ute på landet var jag.