Black Dragon

I måndag så såg mina planer för onsdag ut såhär:

Men idag blev faktiskt väldigt lyckad; Y och jag gjorde upp lite planer inför Macbeth när hon kommer hit i helgen och jag blev bjuden på födelsedagsfriande på lördag. Jag var faktiskt lite spontan idag och for iväg till Kingston och kikade lite i antikbutiken som är fantastisk innan jag åkte iväg och kollade på Cloud Atlas. Men herrgud, hur kan de ha reklam i 25 minuter innan filmen börjar? Och den brittiska reklamen är så himla fånig, flera gånger sitter jag och skrattar högt - men jag kommer inte ihåg en enda nu. Lyckad reklam, England. Filmen var bra i alla fall, perfekt eskapism i tre timmar. Sen var min plan att ta mig in till Euston och dansa, men jag träffade på Izzy i köket och hon sa att hon och en kompis skulle ut på en pub och jag fick gärna komma med. Så då skrotade jag mina lindy planer och drog med dem ut istället. Vi hade jättetrevligt, först på Weatherspoons och sen på the Half Moon där vi pratade med en hund. Det är så skönt att prata med människor som tänker ungefär likadant som jag, men det läskiga är att de är undantag i USA och anses vara radikala liberaler... Den nya tjejen som jag träffade pluggade retorik och genusvetenskap och ville jobba för kvinnor rättigheter i USA - än finns det hopp! Hon var väldigt intelligent och det blir nog något stort av henne någon dag. Efter puben (som stängde redan 11) så gick vi till Fried Chicken, och van som jag är med MacDonalds så beställde jag en Large Fries. Den var jättestor, så vi delade på den alla tre hela vägen hem, och sen åt jag och Izzy upp det sista i vårt kök medan vi lagade te och diskuterade livet. En riktigt lyckad dag!

Läskig blå drink som vi beställde

Jag fortsatte mitt äventyr med mystiska cidersorter. Det här är Black Dragon med svartvinbär. Den smakade stall med svart vinbär men var väldigt stark, som den dryge bartendern påpekade. Vi tror att han försökte flörta med oss för att vi var så unga, men han var bara dryg och en skitstövel. 

Hunden vi träffade! Ägaren var en äldre man som pratade med oss ett tag. Han visste vem Matthew Goode var, och hunden var en rescue dog från Battersea. Den hette typ Whimpy eller något liknande och fyllde 6 år på fredag.

En STOR fries, inga töntiga Macdonalds mängder här

Bara sådär om jag skulle behöva det någon gång... Än finns det lite äventyr i London!

Daredevil

Jag tycker att jag vågar ganska mycket. Jag har ändå åkt hit - själv. En av världens största städer och här är jag från lilla Kumlinge som stoltserar med, vad är det, 360 personer? Jag har åkt igenom hela London för att hitta en pytteliten jazzbar för att träffa en kompis till en kompis som jag inte hade träffat förut. Jag har inga problem med att åka någon timme igenom hela London för att hitta att nytt Lindy Hop ställe, trots att jag inte känner en enda människa där, och trots att det är sent på kvällen, det är så man (jag i alla fall) lär känna människor. Nej, att göra saker själv är väl egentligen inte något problem, ibland är det till och med bättre att göra saker själv (som att åka till ett nytt Lindy hop ställe, eller utforska områdena runt Roehampton). Men när det är saker jag inte är så bekant med, så föredrar jag gärna att ha sällskap. Och jag tycker ju om att pröva på nya saker, men ibland vill jag ha lite sällskap... Jag saknar mina kompisar som hänger med på allt och som ställer upp och kommer om de säger att de ska komma. De jag har träffat här verkar inte vara så intresserad av att prova nya saker, och om de är det så verkar de inte vilja göra det med mig. Jag är van att kunna lägga upp saker i grupper på Facebook och åtminstone få med mig en person, men jag tror inte att de förstår sig på det solidariska i att lägga upp något på Facebook - jag gör det för allas skull, inte bara för min egen.

De har en Ladies' Night grej här till förmån för bröstcancer, och visst 8£ för en manikyr är väl kanske inte riktigt min grej, men jag tänkte att det kunde ju vara kul att gå några stycken och ta en drink eller något, så jag la upp det i en grupp på facebook och två stycken sa att det lät kul. Och dumt nog så tänkte jag att det kanske betydde att de ville komma med. Men nä, jag hörde inget mer av dem sen, men tänkte att jag får väl gå själv då. Två gånger gick jag förbi dörren innan jag hade slut på ursäkter och gick hem. Det var för mycket rosa, peppig musik och jag kände bara att jag inte passade in. Jag kanske hade haft kul om jag hade gått, vem vet, men ibland funkar det bara inte. Så nu sitter jag här och tycker synd om mig själv och lyssnar på Road To Nowhere, för min mamma säger att man får tycka synd om sig själv ibland. Om man ska lägga ut det på nätet är en annan sak, men det känns lite terapeutiskt att få skriva av sig sina besvikelser. Och visa att det faktiskt inte bara är roliga saker som händer här, men det är bara de trevliga sakerna jag lägger upp på bloggen vanligtvis.

Jag vågar göra mycket saker, men det är de gångerna man inte vågar som känns och liksom överskuggar allt annat. Så om någon känner igen sig, läs det här inlägget så är vi två i alla fall.

Här är min nya kompis som jag träffade idag.

P.S Tur att Lindy Hop finns, synd bara att inte alla dansar - världen hade nog varit lite bättre då, för då hade alla passat in

Adapting

Skriver uppsats idag. Är fortfarande på stadiet "är det grus eller guld?" Men nu börjar det se lite sammanhängande ut i alla fall, men nu har jag skrivit och skrivit och skrivit och skrivit... Så nu ska jag göra något annat. Kanske teckna lite, har inte gjort det på ett tag. Eller baka något, mmm, brownies...






Ikväll blir det filmkväll som vanligt på måndagar, Roehampton Filmsociety visar en film som beskrivs såhär: "It can be thought of as a sort of sequel to 'Being John Malkovich' "Ska bli spännande. Yrla tyckte att taglinen var kul "A lovelorn screenwriter turns to his less talented twin brother for help when his efforts to adapt a non-fiction book go nowhere." Den heter i alla fall Adaption.






Om inte annat så blir det skönt att komma ur min Hobbit-håla lite grann (för att vara ärlig, hade det här varit en Hobbit-håla hade jag nog aldrig velat lämna den om inte en viss trollkarl hade kommit och knackat på min dörr)

Why can't blogger spell dodo?

Natural History Museum var... Mindre än jag trodde. Men det var kanske bara för att det ligger väg i vägg med Victoria och Albert museum (som jag ska till nästa vecka), men de hade de viktigaste sakerna, en dront och dinosaurier! Drontar är såna spännande djur. Skelettet de hade där var inte ens en dront, utan ihoppusslat av flera dronter (drontar?), vilket ofrånkomligen öppnar upp för frågan; fanns de på riktigt? Bara det att de heter Dodo på engelska gör ju det hela lite suspekt. Men jag tycker att de är fascinerande.

Lewis Carroll gestaltade sig själv som en dront i Alice i Underlandet,
det är därför den har händer

Disney versionen

De är så små!

Jag åkte alltså dit tillsammans med Ali och två tjejer från min korridor, och det var rätt kul (om än lite dåligt planerat... Åt lunch kl 5.) och museerna i London är lite mer poppis än de är i Stockholm, antagligen för att de är gratis här. Vi fick i alla fall stå och köa ett tag men det gjorde inget, för utsidan var rätt fin den med. Sen kollade vi på dinosaurier, valar och små rådjur med huggtänder.

Ett levande exemplar hittades på 30-talet, då trodde man att de hade varit utdöda i x antal miljoner år

Den rörde på sig! Fast den var inte i verklig storlek, men läskig ändå.

De här också!

Jag har funderat lite över vad jag ska göra i höst och kommit fram till att jag är väldigt dålig på att leva i nuet. Och förutom det så har de en kul kurs i keltiska språk och kulturer i Uppsala. Förutom de mer praktiska problemen med boende och kostnader så dyker frågan upp (som alltid med lite udda ämnen); vad ska jag egentligen ha den här kunskapen till? Det är ju egentligen en helt värdelös fråga, nämn den kunskap som är totalt onödig, men det är så mycket prestige i vad man pluggar. Och man vill ju tjäna pengar, ha ett bra jobb och kunna leva sitt liv. Min åsikt är ändå att man ska plugga det man tycker är roligt och spännande, för det är antagligen det man kommer att ha nytta av sen senare. Men om alla tänkte så vet jag inte hur världen skulle gå runt... Vi funderade idag på vem som egentligen vill vara begravningsentreprenör. Kanske är det ett fåtal som tycker att det är ett värdefullt jobb, och det kan jag i och för sig se; att hjälpa folk och låta dem få ett värdigt avsked - men det är ingenting jag skulle kunna jobba med. Jag antar att alla jobb har sitt syfte och sin charm (utom telefonjobb, jag kan inte se mycket charm i det jobbet...) Och jag känner så många som får jobba med något de älskar - även om de inte utbildade sig till det. Så jag hoppas på att det löser sig i slutändan, så länge man är lite företagsam och har lite framåtanda så går det nog bra. Bäst att göra saker man tycker är roligt medan man kan.

The Swing Thing

Jag såg en jättebra dokumentär om swingmusik, ca 1,5 h lång, men så sevärd! Om "farorna" med swingdans och hur swingmusikerna skiljer sig åt och vilka det var... Väldigt bra!

Den hette The Swing Thing

Fountain of Youth

Det blev ett återbesök till Stonehenge idag. Det är ju egentligen bara en hög stenar, och det är det alla säger i lite skämtsam ton, men jag tycker nog att det är lite mer än så. Stenarna ligger/står högt uppe på en kulle med utsikt över bronsåldersgravar och grönskande landskap, och det är så mycket mystik som omger dem: Hur kom de dit? Varför är de där? Vem använde dem? Och ljuset blir alltid så mäktigt där, det går inte riktigt att fånga på bild, men jag gjorde mitt bästa:

Stonehenge 2009

Stonehenge 2013. Det har inte hänt så mycket sen dess. Till och med vädret var lite likadant

Idag var vi alltså på en dagsutflykt med The Social Programme till Bath och Stonehenge. Jag har ju redan varit till Stonehenge en gång, men jag såg fram emot att åka dit igen. Det hände en lite kul grej: man får en audio-guide där, och när jag såg att man kunde få en på svenska så frågade jag såklart om jag kunde få en, för det är lite kul att sticka ut och rätt skönt att höra svenska för omväxlings skull. Detta hörde vår guide och skrattade, och lade det tydligen på minnet. För när vi kom till Bath och skulle gå till de Romerska Baden (Bath är ju känt för sina varma källor och hälsovatten) så säger guiden (den lokala guiden, inte våran vanliga) att den personen som ville ha infon på svenska kan komma fram och hämta upp den hos henne. Eh? Jag hade inte bett om en guide på svenska, men alla vände sig om och tittade på mig, så vad ska man göra? Det är ju kul att sticka ut lite, men nu kände jag mig mest som att jag var dålig på engelska. Men det var en snäll gest och jag vet ju att jag är rätt bra på engelska, så jag tog inte illa vid mig, utan var mest smickrad över att vår guide hade lagt märke till det och specifikt sagt till om en audio-guide på svenska åt mig.

Jag har länge velat åka till Bath, men jag måste ärligen säga att jag blev lite besviken. Det kanske hade varit bättre att se staden på sommaren, men nu smälte allt ihop i ett Gerogiansk ljusgult svep.

Fast kyrkan var lite kul, den hade änglar som klättrade upp på små stegar längs sidorna - tydligen hade finansiären fått idén i en dröm.

Dock så ska det erkänns att gatorna hade sina stunder:

Men de romerska baden var spännande!

Yay, romerska avlopp

Det är meningen att det ska ryka, tydligen är det 42 grader.

De var ju ända från romartiden, men hade mixats med keltisk mytologi -
vem kunde denne skäggprydde man vara?

Och så klart så måste jag leta upp hälsokällan och dricka ett glas vatten därifrån, som de gör i Jane Austens böcker.

Törstiga fiskar

 Och efter lite övertalning fick jag med mig Sonja och David också, med tanke på att folk har rest så här långt så är de inte särskillt pigga på att prova på nya saker.  Jag antar att det kanske är bra att jag har lite galna ideér ibland.

Vattnet smakade varmt vatten med lite järnsmak, och med en rätt stark metallisk eftersmak, men gräsligt illa var det inte. Fast jag drack bara tre klunkar, ljummet vatten är ingen höjdare. 

Får se om jag blir mirakulöst ung och vacker imorgon då, efter en natts skönhetssömn.

Elephants

Vilka märkliga drömmar jag har haft inatt, jag kan inte komma ihåg mer än känslor och fragment, men jag tror starkt att de har något att göra med att det var så högljutt i korridoren inatt. Jag vill gärna få lite sömn (eftersom jag gick upp 6.30 för att hinna med bussen till Stonehenge), jag kom ändå hem halv 12 efter dans i Balham, men resten av korridoren kom hem kl 3 som en elefanthjord genom bakdörren (som är precis bredvid min dörr...). Men jag kanske kan sova lite på bussen.

Igår hände det inte så mycket. Promenerade i Richmond park. Kollade på "Say Anything" (Med John Cusack och hans boom-box). Dansade i Balham, men det var rätt tomt på dansgolvet. Jag dansade med alla sen gick jag hem. Om man frågar så säger de att man alltid dansar två danser med varandra i England, men jag har upptäckt att det hör till undantagen; det är bara om man känner varann eller om dansen gick väldigt bra som man ber om en till. Men som följare på ett nytt ställe så måste jag säga att en dans per gång funkar ganska bra, man hinner dansa med flera, men man kanske missar chansen till en riktigt bra dans om man bara har en...

Lindy High Appendix I

För att ge en bild av hur det var så använder jag mig av den här excellenta bloggen:

Jag efter dansen

Jag hoppas verkligen at vi såg ut som version 1, men efter 4 min så såg vi nog mer ut som nr2...

Lindy High

Det var länge sen jag var så här slut efter en socialdans, men det har sin förklaring; när det var 10 minuter kvar så lägger de på den här låten Sing, Sing, Sing (With a Swing) som är väldigt catchy, så vi tänkte, vi dansar! Men låten är 5 minuter lång och rätt högt tempo, inte så konstigt att det var bara vi på dansgolvet... När de andra som var kvar insåg att vi skulle dansa till låten så började de klappa och hurra - och då kunde vi ju inte sluta, hur trötta vi än var, men den där låten tar aldrig slut! Lyssna själva och föreställ er att ni skuttar (alterntivt dansar Charleston för er som vet hur man gör det) till varje takt... Men det var roligt, sådär i efterhand. Och mitt showego blev väldigt smickrat över applåderna.

Jag gillar Hammersmith, det kunde vara lite större (det är typ en tiondel av dansarna på Chicago), men det är ett trevligt gäng. På slutet när de flesta har gått och det bara är de härdade kvar så hänger alla och bara har lite kul; som vår Charleston-uppvisning, och sen började lärarna utmana varandra i autentisk jazz och både shim-sham och the big apple (jazzrutiner) dök upp. Big apple ser så himla kul ut, alla är i en ring (till skillnad från shim-sham som oftast är på rad) och det ser lite ut såhär (utan Dronten i mitten)

Annars har jag bara köpt mat och te idag. Och varit till ett jättestort shoppingcenter.

Edit: Yrla och jag gjorde upp en massa planer för när hon kommer hit också. Ska bli kul att visa upp allt!

Cardiff

Håhå, det här inlägget blir nog långt...

Jag och Becca åkte nämligen till Cardiff idag. Dagen började alltså 5.30 för att fixa i ordning och ta sig in till bussen som gick 8.30 från Victoria Station, och bussen dit tar en timme, men är billig. Vi lyckades i alla fall hitta bussen rätt snabbt (och träffa på två andra Roehampton Studenter som också skulle till Cardiff) och shoppa lite snacks innan vi for iväg på vår 3.20h långa bussresa till Wales huvudstad.

Landskapet var underbart, men svårt att se pga den tjocka dimman som låg som ett duntäcke över halva landet, men väl inne i Bristol, som vi åkte via, så började det lätta. Istället började det blåsa - Cardiff ligger ju ändå vid kusten.

Jag hade kollat noga på kartan var slutstationen skulle vara, vid universitetet, men när de hojtar ut "Cardiff University" så blev vi lite osäkra och hoppade av; jag tänkte att jag hittar oss på min Iphone karta. Nähäpp. Tydligen kom inte min telefon och Cardiff (eller jag och telefonen heller för den delen) så bra överens, den kunde inte hitta någon av de gatorna vi sökte efter; det var som att vi hade klivit av i ett alternativt Cardiff. Men vi frågade en trevlig dam som ledde oss till bussens slutstation i alla fall, så att vi kunde orientera oss därifrån.

Cardiff

Jag tror att det här var museet

Men eftersom min karta var som den var så slutade det med att promenaden till the Doctor Who Experience tog 1h och 20 min istället för högst 30... Vi hittade i alla fall lite trevliga ställen på vägen, the Norweigan church , Cardiff Castle och så klart the Torchwood Entrence.

Norweigan Church

Med perception filter

Utan perception filter! Jag gjorde research så att det skulle vara rätt sten...

Men sen kom vi till målet för vår resa. En lång puppa som sträckte ut sig i Cardiff Bay, men med en fin fjäril inuti. Själva the experience bestod av en 25 min tur och sen fri tid i själva utställningen. Så först mötte vi upp med Erica och Rachel som redan var i Cardiff, sen sållade vi oss till kön och väntade på turen med "unshown material" från Doctor Who.

***SPOILERS****
Först blev vi inledda i ett litet rum med en vit vägg med en projektor. Det var lite slitet, lite sprickor i den vita väggen, "höhö" tänkte jag "a rift in time and space". Sen visade de oss en liten film med klipp från nya och gamla säsonger, men så slutade det med en bild på the crack in the bedroom wall som sakta snurrade sig på plats i sprickan i väggen och blev till en dörr! Haha, ni skulle ha hört oss. Sen var det ett museiliknande (framtid såklart) rum där vi blev introducerade för The Doctor som hade blivit inlåst i Pandorica nr 2, så han trollade fram TARDISen och vi gick in i den och fick trycka på knappar och kontroller innan vi blev infösta i nästa rum - fullt med Daleks! De var faktiskt rätt läskiga på nära håll, de är stora! Men vi klarade av dem och blev skickade in i nästa rum; en skog... Jag och Rachel bara tittade på varann "en skog...?" Vi jagade nog upp oss lite, men det var läskigt att gå igenom skogen med weeping angles överallt, men det blev värre. I slutet av skogen så fick vi 3D glasögon och fick ställa oss framför en skärm, och jäklar vad läskigt det var när the angles kunde sträcka ut händerna, närmare och närmare mot en, man ryggade faktiskt ofrivilligt tillbaka... Jättebra tur i alla fall! Gå och se!

***SLUT PÅ SPOLIERS****

Sen var det utställning, och vi fick ta gratis foton med deras green-screen (för deras skrivare var sönder, så vi fick bilderna mejlade istället) och kika på alla monster, TARDISar och kläder.

Ej green-screen! Bara jag som hänger lite i TARDISen...

How to make an Ood

Japp. Den finns på riktigt.

Jag skakar hand med en Ood (typ, man fick inte röra)

 Sen gick jag och Becca och åt Beef and Brains (Brains var tydligen en öl) pie och jag drack en cider som hette "Ancient Celtic Warrior". Jag gick inte efter namnet, utan för att det kom från ett mikrobryggeri och jag tyckte att det var lite kul att kunna stötta något sånt. Cidern skulle vara "a farmhouse cider" och nog luktade den stall och smakade halm... Fast rätt god halm, men den var kärv, grumlig och rätt avslagen...

Mmmm... Pub food...

Sen letade vi upp bussen, jag mötte Hanna på Victoria och hon gav mig ett litet carepackage från henne och Daniel (en bok, lakrits och schampo+balsam) SEN åkte vi hem. Och nu är jag trött kan jag säga, men Cardiff var fantastiskt, fin stad och vackra omgivningar.