the Girl With the Unpronounceable Name

Ännu en lång dag på Roehampton - nog den längsta hittills; från 10 till 02. Vi hade kommit överens om att ses (jag och mitt North/South Carolina gäng) kl 10 och åka till London för dagen. Det känns som en evighet sen. Vi vandrade omkring i Hyde Park och kollade på Peter Pan statyn och Diana monumentet, amerikanerna älskar Diana, så sen måste vi ju så klart fortsätta till Harrods. Jag tycker att Harrods är fint och så, men det är inte så kul att gå omkring i en affär där man inte kan (läs borde) köpa något ändå. Men vi fick se kostymerna från Les Miserables i alla fall. Sen lunch och sista-minuten shopping. Vi var bara två stycken kvar i London när vi skulle ta tåget hem, och vi hörde precis tågvisslan tjuta när vi var vid spärrarna, så dumt nog kollade vi inte på tidtabellen...  Fyra stationer senare upptäckte vi att vi var på fel tåg. Så vi hoppade av i Felham (?) och tog ett annat tåg efter att ha frågat runt lite. Lite spännande, om vi inte hade varit så trötta, men jag såg någon som liknade väldigt mycket på James Cosmo och vi åkte förbi Chiswick - Donna's hemort så lite äventyrligt var det i alla fall.

James Cosmo

Sen var det bara att kasta i sig middag och göra sig i ordning för utgång, för nu börjar freshmanweek = fester varje dag (fast vi skippar nog karaokekvällen för pub imorgon) så det var klubb ikväll. Jag träffade hela vår hall och alla var trevliga, men rätt fulla och högljudda. Jag är väl ingen riktigt partymänniska, men det är Londonborna. De var ytterst imponerade av amerikanarna (de bor där de spelade in One Tree Hill), men Sverige var inte lika häftigt. Däremot var mitt namn väldigt intressant, de hade tydligen suttit och funderat på hur det skulle uttalas...

Men jag glömde helt! Dagen började inte med London! Den började med att jag skickades från hus till hus på jakt efter en icke existerande fax (Googles stavningsprogram vet inte ens vad en fax är). Men nu har jag i alla fall utforskat biblioteket lite smått.

Fish and Chips som vi åt igår. Det blev honungstoast och te inatt.

Dock börjar jag känna av kulturkrocken rätt ordentligt - inte så mycket den brittiska som kombinationen av det brittiska och det amerikanska - de är så fruktansvärt sociala och ibland hamnar man lite på efterkälken, och man har ingen lust att vara ensam, samtidigt som det skulle vara skönt att vara det ibland. Men jag pratade med de andra om det och alla känner likadant så det är rätt lugnt. Alla är väldigt trevliga och jag har redan fått lova flera gånger att jag ska hälsa på dem i North/South Carolina. Det har ju inte gått en vecka än så det är väl bara att ta en dag i taget.