Dags för uppdatering! Nu är jag tillbaka från Irland, resan blev en vecka kortare än tänkt. Det var såhär: Det var meningen att jag skulle åka två veckor, och att jag efter en vecka skulle få sällskap av en tjej från Österrike. Men en dag efter att jag hade kommit dit så mejlade hon och sa att hon hade för mycket hemlängtan och åkte tillbaka hem. Vilket betydde att jag skulle vara själv i två veckor, och efter 5 månader i London så var det för länge. jag är ju van att vara själv hemma på Åland, men nu kände jag att jag hellre prioriterade de sista veckorna i London i sällskap med mina vänner här än själv i ett båthus på Irland. Hur trevligt det än var där.
Jag åkte alltså kl 1 på tisdag morgon för att hinna med alla bussar till flyget som gick kl 6, jag sov ca en timme den natten och när jag kom fram till regniga Bantry så var jag rejält trött, men Monique och Luc (de kommer ursprungligen från Belgien) mötte mig där och bjöd mig på lunch innan vi tog bilen ut till deras gård på den irländska västkusten. Jag fick bo i deras lilla båthus, så det var lite kallt på nätterna men jag hade rejält med tecken och ett litet värmeelement. Dessutom var utsikten underbar och jag såg till och med en fallande stjärna en kväll.
Jag fick rykta hästarna Peter och Tom, gosa med hunden Suzy och de två katterna, rensa ogräs, trimma, putsa sadlar och träns, åka båt och se när de fiskade krabbor, se sälar och sjöborrar, plocka snäckor tidiga morgnar, rida, klättra i bergen etc....
När jag åkte tänkte jag att jag var den som fick det bästa i ekvationen: att få bo på en gård och få mat och husrum mot 4-5 timmars arbete var ju ett jättebra deal. Men det handlade inte bara om arbete, utan om att lära sig en annan kultur och ett annat liv. Så Monique skjutsade mig till Sheephead Peninsulas yttersta spets där man kunde skåda ut över atlanten mot USA (Nu försåt ja hur Beryl Markham kände sig) och till hennes kompis som hade hästar och runt till andra vackra platser på halvöarna. Sightseeing.
Varje fredag så har de en "pub" i båthuset, dvs de bjuder in grannarna och alla tar med sig egen dricka och sen bara umgås och har det trevligt. Det var hemskt trevligt att träffa folk från området (trots att det var väldigt få som faktiskt var från Irland, de flesta var från England eller kontinenten) och prata om allt från Richmond Park till svenska deckare. Jag var faktiskt till en pytteliten lokal pub i Glenngariff (en liten by på grannpeninsulan) men det var så himla svårt att fatta vad de sa, så jag läste min bok vid brasan och tinade upp efter störtskuren medans jag väntade på Monique. Det var inte så illa det heller. En kväll så fick jag komma på fika hos M och L's son och hans familj. Det var väldigt trevligt att sitta och kolla på Discovery channel och dricka te och rödvin.
Det var underbart att bara kunna vandra omkring i den friska luften, även om jag var rejält trött emellanåt, men då kunde man lägga sig ner i en grästuva och beundra himlen, berget och havet en stund - om det inte regnade. Det regnade varje dag, mer eller mindre, och en gång haglade det till och med. Så det blev ett par regnbågar. Men det var lite ensligt - när jag gick och la mig halv 10 av uttråkning så insåg jag att det nog var dags att åka hem snart. Jag har inget emot att vara själv, och det är så man träffar människor, men här fanns så mycket att upptäcka och som A sa "delad glädje är dubbel glädje". Så till er som funderar på att göra något liknande - ta med en kompis om du vill stanna längre än en vecka.
Men jag har lärt mig mycket om mig själv - jag klarar av mycket mer än jag trodde, flyga själv är inga problem, leta upp avlägsna landsortsbussar är ingenting och jag har lärt mig att småprata om det mesta. Allt som allt var det en väldigt bra upplevelse och något jag rekommenderar.
Nu har jag alltså tre veckor kvar här i London - hur spenderar man dem bäst? David åker bort i en vecka, sen är det Summer Ball nästa helg. Sen kommer Jenny hit. Jag vill se allt, göra allt innan jag åker, men man ska ha råd också...
Bilder kommer senare
Jag åkte alltså kl 1 på tisdag morgon för att hinna med alla bussar till flyget som gick kl 6, jag sov ca en timme den natten och när jag kom fram till regniga Bantry så var jag rejält trött, men Monique och Luc (de kommer ursprungligen från Belgien) mötte mig där och bjöd mig på lunch innan vi tog bilen ut till deras gård på den irländska västkusten. Jag fick bo i deras lilla båthus, så det var lite kallt på nätterna men jag hade rejält med tecken och ett litet värmeelement. Dessutom var utsikten underbar och jag såg till och med en fallande stjärna en kväll.
Jag fick rykta hästarna Peter och Tom, gosa med hunden Suzy och de två katterna, rensa ogräs, trimma, putsa sadlar och träns, åka båt och se när de fiskade krabbor, se sälar och sjöborrar, plocka snäckor tidiga morgnar, rida, klättra i bergen etc....
När jag åkte tänkte jag att jag var den som fick det bästa i ekvationen: att få bo på en gård och få mat och husrum mot 4-5 timmars arbete var ju ett jättebra deal. Men det handlade inte bara om arbete, utan om att lära sig en annan kultur och ett annat liv. Så Monique skjutsade mig till Sheephead Peninsulas yttersta spets där man kunde skåda ut över atlanten mot USA (Nu försåt ja hur Beryl Markham kände sig) och till hennes kompis som hade hästar och runt till andra vackra platser på halvöarna. Sightseeing.
Varje fredag så har de en "pub" i båthuset, dvs de bjuder in grannarna och alla tar med sig egen dricka och sen bara umgås och har det trevligt. Det var hemskt trevligt att träffa folk från området (trots att det var väldigt få som faktiskt var från Irland, de flesta var från England eller kontinenten) och prata om allt från Richmond Park till svenska deckare. Jag var faktiskt till en pytteliten lokal pub i Glenngariff (en liten by på grannpeninsulan) men det var så himla svårt att fatta vad de sa, så jag läste min bok vid brasan och tinade upp efter störtskuren medans jag väntade på Monique. Det var inte så illa det heller. En kväll så fick jag komma på fika hos M och L's son och hans familj. Det var väldigt trevligt att sitta och kolla på Discovery channel och dricka te och rödvin.
Det var underbart att bara kunna vandra omkring i den friska luften, även om jag var rejält trött emellanåt, men då kunde man lägga sig ner i en grästuva och beundra himlen, berget och havet en stund - om det inte regnade. Det regnade varje dag, mer eller mindre, och en gång haglade det till och med. Så det blev ett par regnbågar. Men det var lite ensligt - när jag gick och la mig halv 10 av uttråkning så insåg jag att det nog var dags att åka hem snart. Jag har inget emot att vara själv, och det är så man träffar människor, men här fanns så mycket att upptäcka och som A sa "delad glädje är dubbel glädje". Så till er som funderar på att göra något liknande - ta med en kompis om du vill stanna längre än en vecka.
Men jag har lärt mig mycket om mig själv - jag klarar av mycket mer än jag trodde, flyga själv är inga problem, leta upp avlägsna landsortsbussar är ingenting och jag har lärt mig att småprata om det mesta. Allt som allt var det en väldigt bra upplevelse och något jag rekommenderar.
Nu har jag alltså tre veckor kvar här i London - hur spenderar man dem bäst? David åker bort i en vecka, sen är det Summer Ball nästa helg. Sen kommer Jenny hit. Jag vill se allt, göra allt innan jag åker, men man ska ha råd också...
Bilder kommer senare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar