Reminiscing and discovering

Lite introspective sådär. Det är så det här inlägget blir, nu när det är så kort tid kvar i London så blir det här utvärdering del I. För det har inte hänt så mycket idag, mest bara lite trevliga tillfälligheter: som att jag randomly träffade på Ali, Laura och Patriticia när jag var på väg hem från Putney efter att ha givit upp mina bioplaner och vi alla gick och drack kaffe. Och att jag och Ali sen satt och spelade Dragon Age II repektive vad-han-nu-spelade resten av dagen.

Men till det faktiska inlägget:

Jag har alltid sett mig själv som en väldigt introvert och blyg person, och jag har jobbat rätt hårt på att våga göra saker och bli mer utåtriktad. Ett tag så tänkte jag att det plötsligt hade hänt något, att jag plötsligt hade blivit modig en vacker dag. Men sen tänkte jag tillbaka på mitt liv och insåg att så kanske det inte var alls - jag har ju gjort rätt mycket saker i alla fall, men jag har hindrat mig själv genom att se mig själv som blyg och introvert. Men jag har ju gjort en massa saker.

Jag insåg det här en dag när jag pratade med Erika och vi diskuterade våra respektive Irlandsresor. Hon hade rest med en gemensam kompis och de hade varit på ett youth-hostel med en massa andra ungdomar men inte vågat prata med någon. Hon sa att de hade diskuterat och sagt att de önskade att jag hade varit där - för jag hade nog vågat prata med folk. Jag har nog sällan känt mig så smickrad som då - för att prata med okända människor har alltid varit något som har varit väldigt läskigt för mig, jag avskydde att prata i telefon och skickade gärna andra människor till baren för att beställa saker. Men nu är jag den som går först, som gör upp planer, letar upp vägen när vi är vilse och småpratar med folk i köerna. Jag åkte själv till en pytteliten by på Irlands västkust för att bo hos ett par som jag inte visste någonting om. Jag har nog vuxit rätt mycket på den här resan - hittat min hittills dolda resurser. Nu tycker jag att det är roligt och spännande att prata med folk. Men det var nog inte här det började, det började nog egentligen långt innan, men det var först nu jag insåg det och jag är rätt stolt över mig själv.

En annan gång var när vi åkte hem från Victoria och åkte förbi i en bilhall. Jag sa "Åh, jag brukade jobba på ett sånt ställe" och min kompis sa "Finns det något du inte har gjort?" (på ett beundrande sätt, inte sarkastiskt). Jag bestämde mig för länge sen att livet skulle bli så mycket rikare, roligare och intressantare om jag vågade ta mig iväg på saker, vågade säga ja till förslag som jag annars kanske inte skulle ha vågat, intresserade mig för saker som jag annars kanske inte skulle ha varit intresserad av (för om någon tycker att det är intressant så måste det ju finnas något värt att ta reda på om det - all kunskap är bra kunskap)  - allt i andan "det är äventyrligt". Och jag har gjort rätt mycket saker. Det är så lätt att man glömmer bort allt bra man har gjort och bara tänker på nuet och framtiden - därför är det bra med bloggar och mammor som kan påminna en ibland. Men det är också lite läskigt: nu har jag uppfyllt en av mina största drömmar - vad ska jag göra härnäst? Tur att man har så många goda vänner som väntar på en därhemma och skriver och tjatar på att jag ska komma hem snart.

Det kanske inte är så stora saker: jag har inte bott i en hydda i Afrika, eller seglat över Atlanten eller rest till Mars - men för mig så är det här sjumilakliv och det känns väldigt bra att kunna hjälpa folk som var i min situation och inte insåg hur mycket man kan göra om man bara vågar.
Fasen, jag har blivit en sån person som mitt yngre jag skulle ha beundrat  - och det känns rätt bra hörni.